Bosse Lundkvist

Bosses viktresa

Följ med Piteå-Tidningens Bosse Lundkvist på hans viktresa. Hans mål är att gå ner 35 kilo under ett år.

Strömlida - nej, Kitzenhorn!

KAPRUN Hej!

I början av projektet Viktresan stod en promenad mellan hemmet upp till toppen på Strömlidabacken tur och retur på onsdagarna i månadsprogrammet, september-oktober. Minns fortfarande premiärprommisen med brorsan Per och Tommy Westerberg. Nu är första tredjedelen av resan avverkad och ribban är placerad lite högre än Strömlidabacken.

Under den här veckan ska jag försöka attackera backarna upp mot Zell Am See-Kaprun-berget Kitzsteinhorn. Ska försöka ta mig en styv halvmil till första Alpine Center-nivån som ligger styvt 2000 meter över havet. Tog en längre provprommis i lördags varpå några kompisar utbrast "Fyra kilometer på två timmar - en kilometer i halvtimmen. Du skojar". Nu var det ju inte Strömlidabacken de där fyra kilometrarna även om promenadvägen till den toppen aldrig är någon lek för en vanlig motionär.

Kitzteinhorn med sina 3 209 meter över havet är för övrigt inte den högsta toppen här i omgivningarna. Den högsta punkten i närheten är Grosses Wiesbachhorn med noteringen 3 564 meter.

Väderleksrapporterna lovar strålande sol kommande vecka i Tyroltrakterna där skidskytte-VM avgörs. Och det är bedårande vackra omgivningar de fyra milen på vägen mellan Kaprun och Hochfilzen.

Hörde förresten av PT-sports Micke Lindgren att plusgraderna omgivit Piteå idag och ska hemsöka stan närmaste veckan. Micke är en skoterentusiast och väderleken är och har varit "sådär" för de från den södra länsdelen som gillar att köra den typen av farkoster i närområdet. "Har aldrig varit med om sämre förhållanden senaste 25 åren", sa Micke.

Nåväl, södra länsdelen av Norrbotten har nog inte sett den sista snöstormen för den här vintern och våren. Eller vad tror Ni?

Vi hörs

Hälsningar Bosse 

 

Garanterat sist i Star-loppet

Piteå Flygardagen och jag garanterar att jag inte kommer att flyga fram runt vägarna och stigarna i Bergsviken,Starloppet 

ingen bookmaker vågade ta ett lir på att jag skulle bli sist i 7 kilometersloppet. De fruktade läggmatch.

Skämt åsido. Läggmatch blir det. Jag ska nämligen mestadels promenera och småtrippa mig igenom de 7 kilometrarna. Lärmuskelbristningen jag huvudlöst ådrog mig för ett tag sedan var onödig och irriterande, men man tager vad man haver eller ger vad man kan rättare skrivet och i mitt fall blir det promenad och målet är att inte notera sämsta tiden i loppets historia

Min träningskompis Bjösse - eller Ulf Larsson - som han heter - är en riktig hårding. Med matchvikt kring 130 har han redan tagit sig igenom star-extreme ich ska även gå igenom hela klassikern, 4 km och även sparra mig runt 7 är det tänkt.

Det är massor av folk runt området och många har stolta anhörigs på plats. Mina flyr...

Sambon sover efter nattskiftet i sunderbyn, sonen jobbar i Märsta, brorsan har åkt till Solvalla, brorsonen som i det närmaste bor på Star annars smet iväg när jag anlände. Nej, förresten...styvdottern är med och springer 4 km. Hennes man och barn kanske bjussar på nåt stärkande efter vägen. Om de nu orkar vänta på 2017-års Starjumbo, men nästa år då...

Vi hörs om jag överlever det här

Hälsningar Bosse

PS/ Träningscoachens taktik är följande

0-10 min gång

10-30 min 1 min jogg 2 min gång

30-40 min gång

40 min och framåt gång /DS

 

 

Strejk och tillbaka på ruta ett

RHODOS Hej!

För några veckor sedan såg jag fram mot en härlig kombinerad sol och träningssemester på Rhodos. Men som jag påpekat tidigare;

Är huvudet dumt tvingas kroppen lida.

Jag hade promenerat in nya träningsskor precis innan den där lilla lårmuskelbristningen förra söndagen. Men skulle givetvis ha tagit med mig de gamla inpromennerade också. De nya alltför tunna gav mig allt helsicke på en gång. Blåsor, skavsår och ont i ett knä så att jag gick likt Quasimodo.

Det där med att promenera "skiten" - ursäkta uttrycket - av mina medresenärer under de milslånga morgonrundorna i vallgravarna i Rhodos. Av det blev det intet. Istället blev jag "Squeelar´n". Ni vet den där i den sköna Euskefeurat-visan där det sjungs "Hä djäär så myttje farliitt å här djärrr så myttje bedrövvlitt osv". Det finns en underfundig rad i Squellar´n. Den går ungefär så här: "Värst av allt var inte att frugan stuckit med en spanjor. Nej, värst av allt var att grannen sattse nagger krooun. Han spela oppa travet och vann en hålv meljoun".

Jag har ändå Squeelat mig runt några milsvängar med problemen som inte fanns när man vandrade i backarna runt Kaprun i Österrike i februari. Det känns liksom som att man är tillbaka på ruta ett.

När man är tillbaka i Piteå vete sjutton. Igår viskades det om en förestående generalstrejk i Grekland. Resebolaget Tui informerade sina kunder om läget och föreslog att de inte skulle ut på gatorna där det väntades folksamlingar.  Vi får se vart det hamnar, men hotellet där vi bor och resebolaget har inte informerat en stavelse ännu.

Vi hörs 

Pang och tvärstopp

PITEÅ Såg februari, mars och april som nyckelmånader under min årslånga Viktresa från 27:e september 2016 till samma dag 2017.

I mitten av februari när jag bevakade skidskytte VM i Hochpfilzen var jag övertygad om att passera 100-kilosstrecket nedåt i slutet av mars. Idag skriver vi andra veckan i maj och känslan är att jag stått och stampat på ungefär samma ställe viktmässigt.

Visst, kondisen har kommit tillbaka sakta men säkert och några kilo ytterligare har dunstat bort. För cirka tre veckor sedan kunde jag börja trycka på ganska hyfsat i rodden, stakningen och crosstrainern. Det har handlat om hyfsat tuffa pass - allt är ju relativt - och i sjunde maxtestet, i tordags, låg jag på syreupptagningsvärdet 34,5. Det uppsatta målet i slutändan för året är 40.

Sista maxtestet avslutades med en minuts joggning, en minuts gång, joggning, gång, joggning och gång. Tre joggminuter alltså och det var mina första sedan 1993.

Tydligen föll det där goggandet mig i smaken så pass att jag prövade jogg och promenadintervallerna en gång för mycket efter en halvmilsrodd söndag morgon.

Likt en blixt från klar himmel nöp det till i baksidan av vänster lår dryga decimetern ovanför knävecket. Pang och tvärstopp!!!

Var först inne på att det var kramp. Försökte stretcha bort "värken", men icke...

Låret värker just nu och jag travar orent. Och som det sägs...är huvudet dumt får kroppen lida. Och nu lider jag!

Såg nämligen fram mot långa promenader och gogging i värmen utomlands som en perfekt uppladdning inför Star-loppet som jag tänkte mig gogga - gå och jogga - igenom.

Nu vete sjutton hur det blir. Diagnosen är inte ställd ännu,  men jag har inte för en sekund tänkt avbryta Viktresan för en liten skitsak som en mindre bristning baksida lår. Allt är ju som sagt relativt.

Drygt tjugo kilo är borta sedan starten och känslan är att gammelkroppen är i ständig förändring. Finns liv finns hopp, Ni vet...

Vi hörs

Hälsningar Bosse

 

 

Däckad och ny diet...

PITEÅ Hej!

Sex dagar utan fysisk aktivitet!

Det är första uppehållet sedan Viktresans start i slutet av september, men någon gång skulle den ju bara komma. Halsinfektionen och förkylningen.

Ett tag under senaste halvåret var känslan nästan att man blivit immun. Det hostades och snorades överallt man befann sig, men jag verkade klara mig. Tills i fredags då.

Träning i någon som helst form var inte att tänka på. Vare sig då, lördag, söndag, måndag eller tisdag. Idag ska jag försöka mig på ett lättare pass och jag hoppas kunna trampa igång igen efter en dryg veckas uppehåll.

Vid nästa maxtest, lite in i april, har jag fasen i mig tänkt att vågen ska stå på under 0,1 ton. Och det har definitivt tränaren Stefan Thomson också.

Han "hintade" tonfisk och ris som en av två rätter fyra veckor framöver i torsdags innan halsinfektionen. Igår fick jag "diet-schemat och visst är intentionen att följa det i fyra veckor innan han skapar ett nytt. Jag testade att lägga in en "permisansökan" om en lördag i slutet av mars där jag hoppades få sluka några Buffalo Wings i en Sport Bar, men muntrationen är inte beviljad ännu. Så jag får se hur det blir med den saken.

Hur kommande diet ser ut?

Ja, så här...

 

 

Ingen har väl glömt Jennifer Nobis

KAPRUN Hej!

Har precis hämtat mig från den tuffa lördagsvandringen mot Alpine Centers parkeringsnivå på lite mer än 2000-metersnivån över havet. Det blev en promenad dit, men inte tillbaka till hotellet. Returen blev i buss. Halvmilavandringen i berg och dalar dit tog en timme längre än beräknat och knäna...ja, de värkte, men idag är det ingen fara med dem.

För någon dag sedan plingade de till i mejlkorgen. Avsändare var tidigare damfotbollsstjärnan i Piteå IF, Jennifer Nobis. Hon skickade en länk från amerikanska TV-stjärnan Elle De Generes talkshow där en av Hollywoodstjärnorna som gästade rasat i vikt efter att ha nyttjat ett visst hälsopreparat. Och det var inte bara en i raden. Där fanns flera.

Jag skulle gärna ha testat Nobisförslaget om det nu inte varit så att jag styrt in på en väg där kostschemat innehåller lite av mycket kombinerat med träning.

Apropå tidigare publikfavoriten på LF Arena, Nobis, som pangade in 13 bollar under den tid Piteå var ett lag på den undre halvan i den allsvenska tabellen hade det varit spännande att se henne bredvid exempelvis Hanna Pettersson när båda var i sin karriärs esse. Det hade inte varit roligt att vara försvarsspelare i motståndarlaget då...

Ingen som såg eller träffade Jennifer Nobis glömmer väl henne. En karaktärsspelare som verkligen tog en smäll för laget med härlig positiv aura runt sig, men som tyvärr ofta drogs med skadeproblem...men spelade ändå. 

Spelare, anfallsstjärnor, kommer och går. Och så har det varit i Piteå senaste säsongerna också. Nobis, Hammarlund och nu senaste Tempest Marie Norlin. Den sistnämndas tröja ersattes av Madelen Janogy som redan prickat in lika många bollar i träningsmatcherna som under förra säsongen i bottenlaget Mallbacken. Hon satte fyra för Sunnelaget. Kan vi räkna med minst tio i PIF-tröjan?

Piteå har inte lämnat planen som förlorare under senaste två säsongernas fem möten med Eskilstuna. Alla de fem matcherna har serverat jämna tuffa kamper, ja toppunderhållning ur spänningssynpunkt. Jag skulle gärna ha varit på plats i Arcushallen under söndagens cupmatch om möjligheten funnits.

Apropå mejl om resor, viktresor med touch av gamla fotbollstider fick jag ett från Lars Lilja, populär, omtyckt och plikttrogen materialförvaltare i Piteå IF under tiden det begav sig.

Lasse hade kvar ett vykort från 1979 när lagkamraten Mikael Lundkvist och jag åkte Europa runt under ett par senhöstmånader. Vi hade skickat det till honom från Lichtenstein sedan vi precis besökt Kaprun och Innsbruck i Tyrolen. Och han hade kvar det. Ett 37 och ett halvt år gammalt vykort. Härlig vintage!

Vi hörs!

 

      

Namn: Bosse Lundkvist
Ålder: 59 år
Jobbar: Som sportjournalist på PT
Familj: Sambo med Lena sedan 20 år tillbaka, en son, en styvson, en styvdotter med familjer, 4 barnbarn
Intressen: Musik, historia, dokumentärer och att vara i skärgården.
Startvikt: 120,6 kilo

Bloggar