Kaj Linna, 45, blånekade till att ha mördat en man och misshandlat hans bror på en gård i Kalamark i Norrbotten i april 2004. Åklagaren saknade teknisk bevisning och vittnen som sett honom på platsen, men han dömdes ändå till livstids fängelse i slutet av samma år. Det var till stor del på grund av ett huvudvittne som sagt att Linna erkänt att han planerade att råna bröderna.

På tisdag ska Hovrätten i Umeå på nytt börja rota i skuldfrågan efter Högsta domstolens beslut. Anna Kaldal, docent i processrätt vid Stockholms universitet, säger att en friande dom är sannolik när ett äldre fall beviljas resning.

– Bevisning är en färskvara. Det är alltid svårare att fastställa vad som har hänt med hjälp av gammalt material. Och kan man inte fastställa vad som har hänt, kan man inte heller fälla någon, säger Kaldal.

Domen mot Kaj Linna är dessutom sårbar eftersom fallet är ett så kallat indiciemål – det vill säga saknar direkta uppgifter som knyter någon till brottet.

– Som huvudbevisning har rätten haft ett vittnesmål som den har fäst stor vikt vid. Utsagan framstod som tillförlitligare då än vad den gör nu, och då riskeras allt att omkullkastas, säger Kaldal.

Sven-Erik Alhem, rättsexpert och tidigare överåklagare, tror att mycket ljus kommer att riktas mot kammareåklagare Jens Göransson som bestämt sig för att fortsätta driva fallet.

– Även om åklagaren har ett erkännande ska det mycket till för att en person ska kunna dömas för mord. Om man då har ett förnekande i sten som med Kaj Linna, tillika ett resningsbeslut av Högsta domstolen, kommer kraven på den stödjande bevisningen att vara enorm, säger Sven-Erik Alhem.

Den stora nagelbitaren inför rättegången är smyginspelade telefonsamtal mellan huvudvittnet och hans far som åklagaren lämnat in till rätten. Bevisvärdet hänger helt på samtalens kvalitet, enligt Alhem.

– En viktig punkt är hur fragmentariskt eller helhetstäckande innehållet är, det andra är hur klart man uttrycker sig. Vardagssnack är inte alltid lika sofistikerat som en vetenskaplig redovisning, säger han.

Huvudvittnet, en jämnårig man, har hela tiden påstått att han och Kaj Linna körde bil till Kalamark dagen innan mordet för att bevisa för Linna att han visste vilka bröderna var, och hotat med att ange Linna för polisen om han genomförde rånet, enligt vittnet.

Långt senare, under 2015, berättade mannen för dokumentärfilmaren Mårten Barkvall och podden ”Spår” varför han åkte till Piteå samma dag som den påstådda bilresan med Linna: för att köpa narkotika.

Högsta domstolen tog fasta på att huvudvittnet ändrat sin berättelse när resningsansökan beviljades, men även på DN:s granskning av mobildata som visar att huvudvittnets telefon var i Piteå strax före den påstådda bilresan.

– Kaj har alltid sagt att de råkade på varandra i Älvsbyn men att de sedan åkte åt varsitt håll, medan huvudvittnet sagt att han var tvungen att åka iväg med honom för att avstyra brottet, säger Anton Berg, som producerar ”Spår” tillsammans med Martin Johnsson.

– Och det är klart att den storyn tror man lite mindre på om det egentligen var så att han skulle köpa knark, säger Berg. (TT)