ledare Jag ser att Mikael Odenberg, gruppledare för Moderaterna i riksdagen 2003-2006 samt försvarsminister 2006-2007, har ungefär samma tankar om regeringsfrågan som mig själv.

"Vi bör vara öppna för en regering med M och S", skriver Odenberg i Dagens Nyheter den 6 februari.

Odenberg konstaterar att en sådan finsk eller tysk lösning inte är invändningsfri.

"Den riskerar att göda ytterkantspartier som V och SD. Men den kommer förmodligen att vara nödvändig om vi ska få till de långsiktiga strukturella reformer som Sverige behöver för att möta de stora utmaningarna", framhåller Odenberg.

I artikeln pekar han på att behovet av breda och långsiktiga lösningar för migrations-, bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Jag var inne på ett liknande spår på PT:s ledarsida den 3 februari. Där konstaterade jag att M- och S-koalitioner inte är ovanliga på lokal nivå. En sammanställning som SVT gjorde efter valet 2014 visar att S och M nu regerar tillsammans i 23 av landets kommuner. Pragmatiska, konstruktiva och samarbetsinriktade lokalpolitiker har lagt de gamla fiendebilderna åt sidan och istället format en gemensam politik för kommunernas bästa.

Samarbetet har inte varit en katastrof för partierna. Tag Katrineholm som exempel. Där styr S och M gemensamt sedan 2010. I valet 2014 fick den breda koalitionen förnyat förtroende och stöd från nästan 6 av 10 väljare. V och SD fick stöd av bara 4,6 procent respektive 10,4 procent av väljarna i den sörmländska kommunen.

När det kommer till kritan verkar väljarna föredra anständig mittenorienterad politik framför ytterkantsalternativen.

Det politiska intresset har inte heller påverkats negativt i Katrineholm. Valdeltagandet 2014 i kommunalvalet i Katrineholm var goda 84 procent, vilket är något högre än rikssnittet 82,8 procent.

Just nu är en massa centrala partistrateger både till höger och vänster inställda på att höja konfliktnivån i svensk politik. Det handlar om att tydliggöra partiernas egna ståndpunkter och skiljelinjerna inför valet 2018. Till exempel samlas landets socialdemokrater till kongress i Göteborg 8-12 april för att forma sin politik och sitt alternativ.

Men det kommer även en dag efter valet när Sverige ska regeras på bästa möjliga sätt. Och i det läget går det inte att bortse från den parlamentariska matematiken.

Enligt opinionsmätningarna är inget parti – inte heller något av de traditionella politiska blocken – i närheten av egen majoritet i riksdagen. Därför behövs en beredskap för bredare koalitioner även i svensk politik.

För några år sedan spekulerade många om att Sverige kanske var på väg mot ett tvåpartisystem – att det till sist skulle bara vara två stora partier (S och M) som dominerade politiken och konkurrerade om regeringsmakten. Men i realiteten har vi bara fått fler partier.

Partisystemet har blivit allt mer uppsplittrat. Riksdagen består efter valet 2014 av hela åtta partier. Ett nionde parti (Fi) var inte långtifrån att ta klivet in i riksdagen.

Av det skälet bör fler än Mikael Odenberg börja fundera och resonera i mer okonventionella banor. Det finns politiska alternativ som är betydligt värre än att ha en bred regering som liknar Angela Merkels CDU- och SPD-koalition i Tyskland.