Med jämna mellanrum dyker det upp någon debattör som tycker att socialdemokratin och Stefan Löfven behöver en ny berättelse.

Det är ett onödigt krav. Själv hörde jag Löfven formulera en fin berättelse redan i sitt installationstal på S-kongressen 2013 i Göteborg.

Löfven berättade om hur han kom som fosterbarn till lilla Sunnersta i Ångermanland knappt ett år gammal. Hans liv var långt ifrån utstakat.

”Men mina blivande föräldrar tog ett ansvar för mig. Jag blev en del av en familj och fick en bra uppväxt. Och ju äldre jag blev, ju fler var det som hjälpte till. När jag började skolan. När jag kunde läsa vidare. När jag fick mitt första jobb”, sa Löfven.

Löfven talade om hur denna vardagliga solidaritet – detta gemensamma ansvar för andra och varandra – stärkte honom som människa.

”Jag såg hur andra människor tog ansvar – inte bara för sig själva; utan faktiskt också för mig. De gjorde att jag kunde känna mig stark och fri”, konstaterade han.

På det sättet vill Löfven även forma samhället. Det är hans moderna folkhemsvision.

”Vill vi att alla människor i Sverige ska vara starka och fria – då finns det inget bättre sätt att se på varandra än som jämlika systrar och bröder. Då ska vi bygga vårt samhälle som vi vill att en bra familj ska vara. En familj där varje människa gör sitt, men där vi också tar ett gemensamt ansvar för varandra. En familj som stöttar den som vill ta nya steg och utvecklas, som hjälper till när flyttlasset ska gå till en annan ort, ett nytt jobb eller nya studier.

En familj som inte överger den som just nu har det tufft, eller lämnar dem i fattigdom eller fas 3 – men som heller aldrig är missunnsam mot den som når framgång. Det är grunden i tanken om samhället som en familj: Din svaghet är allas vår svaghet – men din styrka blir vår gemensamma styrka. Det är socialdemokratisk politik.”

I talet gav han en lång rad exempel på hur dessa grundvärderingar formar den praktiska politiken.

Han berättade om mamman som jobbade som hemsamarit och åkte runt på en moped för att hjälpa de äldre i byn med matlagning, städning och annat som behövde göras.

”Välfärd är i grunden människor som hjälper människor. Därför är det dags att ge dem som arbetar i välfärden bättre villkor, tillgång till kompetensutveckling och fler kollegor som gör att de i varje stund kan göra sitt bästa”, underströk Löfven

Han lyfte även fram vikten av större satsningar på utbildning och folkbildning.

”Bildningen visar dig inte bara vilken kunskap som finns i dag, utan ger en fantastisk föraning om vad människan kan åstadkomma. Jag såg när det min mor började läsa engelska på kvällarna. Jag såg det i de första studiecirklarna jag var med i. Jag fick gåshud: Här sitter vi knegare och undervisar varann”, framhöll Löfven.

I andra sammanhang har Löfven talat om oron när hans fosterpappa blev arbetslös och betydelsen av en schysst A-kassa.

”Det är inte de arbetslösas plånböcker som ska tömmas. Det är företagens orderböcker som ska fyllas”, som Löfven uttrycker saken.

Löfvens livsresa är berättelsen om vad socialdemokratin är när den fungerar som bäst. Den ska syfta till att ge alla människor möjligheter att förverkliga ”sina bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte partiets mål och mening i arbetarrörelsens barndom.

Det är fantastiskt att kunna leva i ett samhälle där en vanlig arbetargrabb från Örnsköldsvik kan bli statsminister. Du ska inte behöva vara född med guldsked i mun för att kunna växa och utvecklas som människa.

Det är dessutom en socialdemokratisk berättelse som funkar bra både nu och i framtiden.