ledare Ingen kunde ta miste på vad Fredrik Reinfeldt (M) tyckte om Sverigedemokraterna.

"De för in hatet i svensk politik. Deras idé är att säga dom i stället för oss. De vill göda misstro", dundrade den tidigare M-ledaren i Almedalen 2013.

Nu – mindre än fyra år senare och med en annan partiledare – är det annat ljud i skällan. Anna Kinberg Batra öppnar för samarbete och samtal med SD. Jag kan i och för sig förstå att Kinberg Batra vill utveckla en ny maktstrategi. Opinionsmätningarna visar att en majoritet för den borgerliga alliansen är en utopi. Därför är matematiken enkel för borgerliga politiker som vill ha makt och inflytande. Antingen samarbetar de med SD eller så sträcker de ut handen över blockgränsen till S och MP. Det är dock förvånande att Kinberg Batra väljer den förstnämnda vägen.

För det första är det uppenbart att ett samarbete med SD inte har stöd hos mer liberala delar av borgerligheten. Både L och C har tagit avstånd från Moderaternas nya giv. Därmed talar vi om en högerkonstellation som är lika långt från en majoritet som dagens allians. M+KD+SD har tillsammans bara 41,7 procent av rösterna, enligt en aktuell mätning från Sifo/Ekot.

För det andra är det förvånande att Kinberg Batra, som framstått som en mittenorienterad M-politiker, gör en så kraftig högersväng. Det handlar inte bara om SD:s inställning i migrationspolitiken. SD står långt till höger även i synen på facket och löntagarnas rättigheter. I riksdagen har SD bland annat röstat mot en nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet, skatteavdrag för fackavgiften, förstärkningar av arbetslivsforskningen och tuffare regler för att stoppa missbruket av visstidsanställningar.

För det tredje har jag svårt att se vad Moderaterna som parti tjänar på den nya strategin. Under Fredrik Reinfeldts ledarskap utvecklades Moderaterna till ett stort allmänborgerligt parti. Ett närmande till SD kommer troligen att leda till att liberala och mer mitteninriktade krafter söker sig till andra partier.

För det fjärde finns inga fördelar för Sverige med att fördjupa och förstärka en fördummande blockpolitik. Varför inte istället lära av det som sker på kommunal nivå? I många av landets kommuner finns väl fungerande samarbeten mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går utmärkt för S och M att samregera i kommuner som Katrineholm, Kiruna, Strängnäs, Eskilstuna, Strängnäs, Vimmerby, Åtvidaberg och Eslöv.

På samma sätt kan det fungera även på riksplanet. Runtom i Europa finns också goda exempel på breda politiska koalitioner.

Tyskland – där CDU (kristdemokraterna) och SPD (socialdemokraterna) samregerar – är Groko (die Grosse Koalition) ett begrepp.

Österrike styr en koalition med socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP.

Resultaten är goda. Den politiska stabiliteten är till nytta. Österrike och Tyskland hör till de EU-länder som klarar jobben, välfärden och ekonomin bäst.

Givetvis finns faror med att ge sig in i blocköverskridande samarbeten. Socialdemokrater och borgerliga politiker, som samarbetar med varandra, får alltid räkna med hård kritik från högljudda vänster- och högerpopulister. Men i längden brukar det ändå vara ett vinnande politiskt koncept att låta samhällsnyttan gå före snäv partinytta.

Till exempel är det värt att notera att CDU och SPD förblir största respektive näst största parti i opinionsmätningarna inför höstens tyska val. Samarbetet i Groko har inte varit en katastrof för något av partierna. Därför tycker jag att Moderaterna ska tänka igenom saker och ting en gång till. Vägen till makt och inflytande behöver inte vara skyltad med "SD". Det finns även andra vägar – till exempel ett fördjupat samarbete över blockgränsen.