ledare Danskarna är världens lyckligaste folk, enligt World Happiness Report, som undersökt förhållandena i 157 av världens länder under åren 2013-2015. Rapportmakarna har tagit hänsyn till faktorer som förväntad hälsa, friheten att bestämma över sitt liv, graden av korruption, om du har en närstående att luta dig mot vid problem, känslan av generositet hos din omgivning och ländernas BNP (bruttonationalprodukt).

Noterbart är att detta lyckliga danska folk under åren för granskningen hade den högsta skattekvoten av världens alla länder. 2015 utgjorde skatteintäkterna 46,6 procent av BNP i Danmark, vilket var högst i världen detta år. Tvåan Frankrike låg på 45,5 procent och trean Belgien på 44,8 procent.

Det betyder så klart inte att höga skatter är ett självändamål eller att enskilda skatter kan höjas hur som helst. Men det är talande att de länder som har relativt höga skatter (och därmed en välutbyggd välfärdspolitik) också har lyckligare befolkningar. Lågskattepolitik förefaller inte vara en väg till lycka och välgång.

Portugiser, spanjorer och greker, som har klart lägre skatter än de nordiska länderna, är inte lyckligare än danskar eller svenskar.

Den nordiska modellen tycks inte heller vara en nackdel i den globala konkurrensen. I World Economic Forums granskning av konkurrenskraften och innovationsförmågan i världens länder placerar sig alltid de nordiska länderna högt. Förmodligen hänger det ihop med att en välutbyggd offentlig sektor (som förutsätter relativt höga skatter) hjälper till att fördela livschanserna mer jämlikt.

Fler får möjlighet att förverkliga sina drömmar och livsprojekt. Även den som inte är född med guldsked i mun kan få en bra utbildning och start i livet. Rättvisan är produktiv, som LO-ekonomerna brukar uttrycka saken. En jämlikhetsinriktad politik bidrar både till starkare ekonomisk tillväxt och till att göra människor gladare.

I svensk samhällsdebatt dyker ibland upp påståenden om att den svenska skattekvoten bör anpassas till genomsnittet för EU eller OECD, de västliga industriländerna. Ett lägre skattetryck skulle ge mer svängrum för både enskilda individer och företag, vilket skulle öka den ekonomiska tillväxten och skapa fler jobb, sägs det.

Men det finns ingen sådan automatik. Portugal, Grekland och Spanien är synbara bevis. Deras skattekvoter ligger runt OECD-snittet (som var 34,3 procent år 2015). Men dessa lågskatteländer har klart svagare ekonomisk utveckling än Sverige.

Sannolikt hänger det ihop med att fungerande samhällsstrukturer även har betydelse för närings- och tillväxtklimatet i ett land. Väl fungerande offentlig service, utbildning, sjukvård, äldreomsorg och infrastruktur (det vill säga sådant som finansieras av de höga skatterna) är till glädje även för företagen och företagarna. Tillgång till a-kassa och omställningsstöd underlättar strukturomvandling och förändring i näringslivet.

Kort sagt: Den sociala infrastrukturen är också en del av tillväxt- och näringspolitiken.

Undersköterskorna i äldreomsorgen och lärarna i grundskolan spelar roll för att det privata näringslivet ska kunna växa och utvecklas.