Ledarkrönika Ofta får jag frågan om NÄR Socialdemokraterna överger sin gamla neutralitetspolitiska myt och säger Ja till Nato. Jag brukar svara att det inte blir något Nato utan att socialdemokratin anser att alliansfriheten tjänar oss väl. Samt att socialdemokrater gärna tar en politisk strid om detta, eftersom de är övertygade om att svenska folket inte vill att vi ska ge oss ut på fler utrikespolitiska äventyr.

Men på senare tid har jag börjat tveka. Det finns en svajighet i den socialdemokratiska linjen som oroar. Exempelvis sade statsminister Löfven i regeringsförklaringen 2015 dels ett tydligt nej till Nato, dels återupprepade han den så kallade ”solidaritetsklausulen”, som kan betraktas som en slags ”Nato Light”.

Den säger att vi i Sverige inte tänker vara passiva om andra länder i vår omgivning drabbas av krig eller katastrofer – och att vi förväntar oss att de kommer till vår hjälp om vi drabbas. Men när statsministern läste upp sin regeringsförklaring 2016 hade solidaritetsklausulen försvunnit – men också det tydliga nejet till Nato.

Således har den svenska säkerhetspolitiska linjen varit något svårtolkad. Det har inte blivit så mycket klarare av att statsministern nu presenterat en vad som ska bli den rådande säkerhetspolitiska inriktningen i Sverige. Den säger egentligen ingenting nytt, utan konstaterar att världen är komplex, vilket kanske också förklarar varför politiken blir något suddig.

Det gäller att inte låsa fast sig vid bestämda dogmer om rikets oberoende ska försvaras.

Statsministern konstaterar att Sveriges säkerhet handlar om att försvara oss mot allt från elaka pandemiska sjukdomar till atombomber.

Statsministern varken upprepar solidaritetsklausulen eller säger tydligt nej till Nato. Däremot säger han att det svenska militära försvaret ska själva – eller tillsammans med andra – försvara Sverige och främja vår säkerhet.

Detta tolkar jag som att socialdemokraterna därmed inte stänger Nato-dörren helt. Men att politikerna numer börjar prioritera försvaret av Sverige före insatser att kristna infödingar i Långtbortistan. Förhoppningsvis får vi nu en riktig diskussion om hur vi som nation ska förhålla oss i den epok vi nu är på väg in i, och som bör betraktas som en förkrigstid.

Men ska allt detta snack tas på allvar krävs också tydliga signaler från socialdemokraterna om att försvarsmakten behöver mer resurser. Men också att vi ska försöka ha goda relationer med alla grannar, även de som stundtals beter sig illa.

Vi bör låta ryssarna förstå att vårt samarbete med Nato bara blir skarpt om de börjar gruffa. Och att svenskt territorium aldrig kommer att upplåtas till främmande makt i syfte att skada Ryssland.