Har vi överdrivit styrkan i de högerpopulistiska vindarna i Västeuropa? Ja, mycket tyder på det. Igår sade nederländarna ett kraftfullt nej till att göra Geert Wilders Frihetsparti (PVV) till största parti i sitt parlament. Wilders fick 20 av 150 platser (13 procent av rösterna), färre än han hade före förra valet (2012), när han gick starkt tillbaka. Hans långsiktiga trend är alltså sluttande.

Praktiskt betyder det inte så mycket att Wilders parti inte blev störst – han hade ändå aldrig blivit statsminister. Ingen vill regera med honom, av en rad goda skäl. Till och med de som röstar på honom lär inse att han inte är lämplig att leda ett land. Frågan är om han ens vill. Wilders är en tragisk figur, och hans enmansstyrda parti är ett hån mot demokratiska principer. Men det var symboliskt viktigt inför valen i Frankrike och Tyskland att Wilders stoppades på missnöjespartinivån.

I Finland har Sannfinländarna krympt till under tio procent, och Ukip i Storbritannien (som SD samarbetar med i Europaparlamentet) har kollapsat efter Brexit. Nyligen misslyckades den nye partiledaren Paul Nuttall att komma in i brittiska parlamentet, sedan det uppdagats att han ljugit om nästan allt. Faktum är att partiet inte lyckats erövra en enda plats i brittiska parlamentet på egen hand. Ukips enda ledamot av (av 650 platser) i underhuset är en avhoppad medlem av tories.

En intressant fråga är vilken konstellation SD ska samarbeta med när Ukip tvingas lämna EU-parlamentet som en följd av framgången i Brexit-omröstningen. Blir det Marine Le Pen, som talar illa om EU och hyllar Trump och Putin så fort hon får en chans. Jimmy Åkesson ligger lågt med sympatierna för dessa potentater, men vill ställa sig i spetsen för ett ”uppror” mot ”monsterstaten” EU, vilket skulle kosta tusentals svenska jobb och ställa oss ensamma i handelsförhandlingar med Trump framöver.

Den stora bataljen i slaget om Europas själ blir presidentvalet i Frankrike nästa månad. Det verkar otroligt att fransmännen skulle välja en kandidat för ett parti som är så nersolkat av rasism och antisemitism som Nationella Fronten, och som helt saknar lösningar på Frankrikes inbillade och verkliga. Landet kan inte kasta ut medborgare bara för att de är muslimer. Och att lämna EU efter 60 års medlemskap skulle inte stärka Frankrikes ekonomi.

Men Le Pen har ett hängivet parti bakom sig och ställs emot ett splittrat borgerligt och socialistiskt startfält, och det vill till att de demokratiska krafterna i Frankrike förmår samla sig i den avgörande omgången. Annars kan det gå som i USA, där Trump utnyttjade splittringen i det republikanska partiet för att ta sig till Vita huset. Att Geert Wilders inte fick den väntade framgången i Nederländerna betyder antagligen inte så mycket för Le Pens utsikter. Men var heller ingen uppmuntran.

Det var bra att Wilders stoppades, men resultatet beror till viss del på att övriga partier anpassat sig till hans krav och vokabulär. Särskilt den sittande premiärministern Mark Ruttes (VVD) språkbruk mot invandrare blev alltmer likt Wilders´, och krisen med Turkiet utnyttjades maximalt i valkampanjen.

Båda regeringspartierna gick tillbaka, men för socialdemokraterna (PvdA) blev valresultatet en katastrof – nio platser kvar av 38. Ett av Europas starkaste arbetarpartier har hamnat i högen av nederländska småpartier, och lär stå över nästa regering. Dess bättre ser de tyska socialdemokraterna (SPD) ut att vara på uppgång inför valet i september, och är i vissa mätningar större än kristdemokraterna.