Novellen: "Bortom Nektarängen" del.1

BORTOM NEKTARÄNGEN del.1 Novellen i två delar handlar om Kiro som i en dröm förklarat för sig varför hennes katt dött oväntat och vilka fler otäckheter som väntar om hon inte ansluter sig till Omnirörelsen.

Kiro klättrade över staketet och ut ur Nektarängen, som beboddes av skyhöga tulpaner. I sin axelväska hade hon tillräckligt med nektar för resten av månaden. Hon korsade det gräsklädda planet som sluttade ned mot hennes butik och njöt av de varma, behagliga vindarna. När hon var framme öppnade hon dörren till sin trånga men hemtrevliga butik. På golvet fick hon syn på Ghibi, hennes siameskatt, som låg på mage i mitten av den vinröda tatamimattan och stirrade på henne.

.

Kattens ögon sköt ut ur skallen som vita glaskulor. Munnen var vidöppen, som fryst i ett skri. Benen spretade åt alla håll över golvet.

Kiro smög mot Ghibi och vinkade lätt med händerna för att få henne att reagera, men hon låg som förstenad. Katten var ren; inga sår och inget blod. När hon strök handen längs hennes rygg var den mjuk och fortfarande ljummen.

Kiro slogs av en obehaglig tanke. Var är Nemo?

Hon skyndade sig in till kontoret bakom kassan, drog till sig näverkorgen från hyllan och öppnade locket. Däri låg kattungen Nemo hopkurad. Magen växte och krympte medan den lilla, gråspräckliga varelsen andades. Kiro pustade ut. Hon strök pekfingret längs Nemos varma ryggrad.

Resten av dagen sköljde över Kiro som en obehaglig vätska. När hon lagt sig på madrassen i källaren under butiken, kunde hon bara komma ihåg dagen i enskilda fragment: Hur hon funnit Ghibi på golvet; hur hon sprungit till byaväktaren och försökt förklara allt men bara storgråtit; hur hon lagt Ghibi i en korg och begravt henne på Nektarängen. Kiro somnade med Nemos korg bredvid madrassen.

.

En bit in i sömnen, sökte sig hennes sinnen till ett litet, chokladfärgat rum som luktade kalk. Hon satt på en väggfast lädersoffa. Bredvid henne satt en man i trettioårsåldern. Han hade ett smalt ansikte, en prydlig, svart frisyr och var iklädd en senapsgul pikétröja.

”Är det här din dröm eller min?”, frågade han.

”Det är nog min”, sa Kiro.

”Jag förstår”, sa mannen. ”Hur mår Ghibi?”

Kiro ryste till av frågan.

”Tänkte väl det.” Mannen rynkade pannan. ”En komet störtar mot oss. Den stör flödet. Ju närmare den kommer, desto plågsammare blir ditt liv. Först försvinner dina nära och kära. Sedan kommer smärtan. Sedan mörkret. Sedan är du borta”

Kiro nickade.

”Du måste balansera flödet. Anslut dig till Omnirörelsen, Kiro.”

.

När Kiro vaknade, ryckte hon upp locket på korgen. Däri låg bara en vit, slät kudde. Ingen Nemo.

En ilska satte tänderna i henne inifrån. Hon sparkade korgen så den flög i väggen – duns! – och hon klättrade sedan raskt upp för stegen till butiken.

Nemo låg på mattan på samma sätt som Ghibi gjort dagen innan: med spretande ben, och ett ohyggligt ansiktsuttryck. Ögonen var för första gången öppna. Ögonvitorna var torra och blodstrimmiga.

Kiro saknade energin för att sörja. Hon begravde Nemo bredvid Ghibi på Nektarängen, sedan öppnade hon affären för dagen.

Halvvägs genom arbetsdagen, började det värka förfärligt i Kiros bröstkorg. Det kändes som en brännande het dolk hade skurit in i hennes lungor och gjorde sig uppmärksammad vid varje andetag. Framför kassan stod några av byborna i ett led. Om hon bara höll ut tills de gjort sina ärenden, kunde hon stänga affären och vila.

”Hur är det, Kiro?”, frågade byaväktaren, som stod längst fram i kön.

Kiro vek sig. Hon fick bara fram ett gny.

”Men… Du behöver hjälp!”

Han hoppade över kassan och lindade höger arm runt hennes midja. Kiro lutade sig mot honom. Men han började sedan krama henne hårt med armen. En kokande smärta forsade genom Kiros lungor och fick henne att se rött. Hon höjde huvudet och försökte få ögonkontakt med någon av de andra kunderna. Men framför henne i affären fanns bara nektarprodukterna längs väggarna och tatamimattan på golvet. Hon kände hur något kallt trängde in i hennes sida. I den högra handen höll nu byaväktaren en kökskniv. Dess yttersta spets hade han kört en centimeter in i henne. Kiro punkterades och kraften flöt ur henne. Hennes armar föll lama utmed sidorna

Med ett sista krafttag vred hon huvudet för att se byaväktaren i ögonen. Till hennes förvåning, såg han förskräckt ut. Han öppnade munnen i ett vidöppet gap.

Kiros ögonlock föll ihop, som om batteriet som hållit dem öppna tömts.

.

När hon lyckades öppna höger öga, var mannen som höll om henne inte längre byaväktaren. Han hade ett smalt ansikte, prydligt, svart hår och senapsgul pikétröja. Han knep ihop munnen till ett streck, sedan sa han:

”Korsa Nektarängen. Där finns ingången.”

Kiro kände hur mannen från drömmen tryckte kniven djupt – flera mil – in i henne.

Allt blixtrade till och svartnade.

Kiro öppnade ögonen. Det var tomt i rummet, så när som på nektarprodukterna på hyllan och tatamimattan på golvet. Mannen var borta. Hon letade efter ett sår på sin kropp, men hon var ren och torr. Smärtan var borta. Kiro stödde sig med armarna på kassan. Hon försökte andas jämnt.

Plötsligt föll mörkret som ett skynke utanför fönstret.

>> läs fortsättningen här <<

Edwin Jonsson

ung@pt.se

 
 
  • Mest lästa artiklarna
  • Senaste Nytt

Krönikor